framåt?
1kommentarer
Hur fan blir man framåt när man tycker alla okända som kommer upp bakom alla jävla hörn är dryg?
När man tycker allt blir obekvämt och jobbigt och bara vill tillbaka med dem som vet vem man är.
Jag gillar inte att spela spel, köra taktik och sånt skit. Jag vill spela fair, vara ärliga mig mot dig.
Men om jag ska vara fair, ja då är jag så disträ och ser sur ut eftersom jag hatar nya människor för dem blir jag så obekvämt med! Hur gör jag för att bli framåt
Framåt måste man vara för att komma någonstans. Ingen kommer servera allt på ett silverfat, du själv måste bära det.
Och då blir det synd om dem som är blyga, som inte vågar ta för sig förän dom är trygga och säkra i situiationen. De som flackar med blicken när de ska träffa okända och för deras blyghet anses disträ och vrång.
Mitt problem ligger oftast i att jag inte har motivationen att le när jag inte känner för det, fjäska har aldrig vare min grej! Hellre vill att folk ska komma fram till mig om de vill någon. Det ligger nog i grund och botten på att känna sig behövt och inte påträngade. För påträngade är något jag inte klarar, min självkänsla håller inte. Än fast jag vet att det är ett måste för att ta sig någonstans. Att aldrig ge upp än hur jävla många dissar man har får och bara köra sitt race rakt igenom. Gör man så har man god självkänsla, och det har jag nog aldrig haft.
Rädd för folk, de hatar mig.
Rädd för kärlek, jag förtjänar inte det.
Rädd för livet, allt är för okänt.
Rädd för mig själv, jag har mord i mitt sinne.
När man tycker allt blir obekvämt och jobbigt och bara vill tillbaka med dem som vet vem man är.
Jag gillar inte att spela spel, köra taktik och sånt skit. Jag vill spela fair, vara ärliga mig mot dig.
Men om jag ska vara fair, ja då är jag så disträ och ser sur ut eftersom jag hatar nya människor för dem blir jag så obekvämt med! Hur gör jag för att bli framåt
Framåt måste man vara för att komma någonstans. Ingen kommer servera allt på ett silverfat, du själv måste bära det.
Och då blir det synd om dem som är blyga, som inte vågar ta för sig förän dom är trygga och säkra i situiationen. De som flackar med blicken när de ska träffa okända och för deras blyghet anses disträ och vrång.
Mitt problem ligger oftast i att jag inte har motivationen att le när jag inte känner för det, fjäska har aldrig vare min grej! Hellre vill att folk ska komma fram till mig om de vill någon. Det ligger nog i grund och botten på att känna sig behövt och inte påträngade. För påträngade är något jag inte klarar, min självkänsla håller inte. Än fast jag vet att det är ett måste för att ta sig någonstans. Att aldrig ge upp än hur jävla många dissar man har får och bara köra sitt race rakt igenom. Gör man så har man god självkänsla, och det har jag nog aldrig haft.
Rädd för folk, de hatar mig.
Rädd för kärlek, jag förtjänar inte det.
Rädd för livet, allt är för okänt.
Rädd för mig själv, jag har mord i mitt sinne.
1 kommentarer
C
08 May 2008 23:11
Det låter så mycket som mig. Rädsla för det okända, men inte om det känns som jag behövs, bara när det känns som jag lika väl kan vara en restprodukt.
Bilden var ganska häftig och "dikten" under var väldigt bra!
Kommentera