Idag är en sådan dag när är tankarna slår knut på sig själv. Först är man störst sedan är man ingen. Vafan har man lyckas med liksom? Här ligger jag i mitt barndomsrum och trycker finnar. Tjoflöjt vilken spännande resa jag har gjort i livet. Man vandrar destruktivt iväg på instagram där snygga plutande brudar i chanel väskor går mot sina drömmar. De har allt som man borde vilja ha. De är populära, känner alla man borde känna, finns och blir ihågkommna. Katten brevid mig känns hyfsat 90-tal och barndomshuset känns inte lika äventyrligt längre. Jag ställer mig vid spegeln och känner mig redan 10kg tyngre och sötheten i ansiktet döljs nu av en allt för stor näsa. Minnena från en stor hål i livet känns ännu mera bekant och alla idiotiska vägar man tog dit blir lockande. Man kan beskriva det som att hjärnan får ett uppdrag och det är att förgöra en.
Men inte en gång till, fan vad jag är bra, fan vad jag är snygg. Det var 1 på 6 miljarder att jag skulle finnas till!
