Life by me

Det finns olika människor.
Två grupper.
Sociala och icke så sociala.
De sociala måste alltid vara på språng, om inte får de ångeste och blir snabbt rastlös.
En tanke på att tillbringa helgen hemma skulle få de svimfärdiga och känna sig totalt ensamma.
Sedan ensamvargarna som helst är hemma eftersom de inte klarar av stora grupper människor. De har liksom ingen aning om hur de ska bete sig och  får dem att känna sig totalt misslyckade.
En trygghet för dem är saker, prylar hobby. Dom är också lite sådär spännade att träffa eftersom de inte är i den sociala kretsen så man vet som inte alls vilka de är.
De sociala har du stor kolla på, hårfärg, umgänge och såklart, fylletabbar de har gjort.  För de hörs alltid i svängarna, du träffar de på festen och de flesta är väldigt framåt å trevliga.
Du minns dom, du vet dom. Men sen har de inget mer, utom en stort gäng vänner som älskar dem.
Ensamvargarna har inget i andras ögon, men oftast ligger de på en stor talang inom nått område, måla, musik, dans.
Men som sagt, de som inte hörs finns inte.
Inte för de andra.

Men vem är då jag?
Nog är jag inte den socialaste, inte det att jag har svårt att vara med en grupp människor. Men jag är så fruktansvärt dålig på att höra av mig. Inte så lyckat kanske.
Jag är nog en ensamvarg i en social grupp.
Helst går jag själv där, på festen är jag den som springer iväg, du tappar mig på två sekunder och jag skämtar inte.
Kanske ligger det i att jag inte vill bli styrd, vill jag gå dit går jag dit och med alkohol i blodet är det som dömt att misslyckas.  
Stor grupper tjejer har jag också svårt för, jag gillar inte svaller och skitsnack. Är inte heller så intreeserad av allt såntdär den gjorde det. Nog ligger det också lite i att jag inte har en jävla koll på vem som det snackas om, men ärligt talat, jag skiter i folk som inte är runt omkring mig.
Du vet nog vem du är.
svart på vitt.
Du blir  den du är.