Life by me

Ibland ser jag svart, det kryper inom mig och jag gör vad som helst för att glömma det, förtränga allt.
Sedan händer det igen, och igen.
Då släpper allt vrede löst inom mig och jag lovar, jag använder slag mot allt som står ivägen, även om det så måste bli jag.


För framgång kräver slag, hårt mot hårt, svagt mot svagt.

Yran, skepp å hoj.
Det ska bli bra, så jävla bra.
jag vägrar förlora, speciellt inte mot mig själv och min feghet.
Mot mina brister och felsteg och mitt förra sätt att se på saker.
Jag vägrar, jag ger fan upp allt bara inte jag blir hon jag fruktar mest.
Det är en ständig kamp, mot två som vill vinna.
Men bara en kan vinna, och det är inte hon.
För jag älskar dig.

Man kan välja att fly, ifrån alltid.
Alla känslor alla blickar, alla tankar och all utvecklig.
men ändå väljer man att stanna i det man skapat.
Stanna i sin flykt  och ångra, varför man stannar kvar.
För man har ingenstans att fly, ingenstans att gömma sig.
Man är fast i en flykt som inte leder någonstans.

Flykten är en förnekan på den du är, ett sätt att hantera konflikten mot dig själv.
Att slippa se den man är.
I den självskapande bubblan finns bara du. Inget annat spelar heller någon roll.
och om du inte kan älska dig själv ber du andra göra det.
Det blir ett verktlös skrik mitt i flykten, en overklig illusion om vem du är.
Ett desperat försök att få andra att fixa ditt liv till lyckligt.
Folk tappar då förtroede, du är ju mest bara en syn.
En overklig sådan som inte går att beröra, för som sagt du lever i din bubbla, där bara du vet att du är.
En flykt ur en bubbla är som att spring i circklar och hoppas på att någon ska förstå att du springer så att fötterna förblöder och hjärtat skriker. Men alla ser bara att du kommer ingenvart. Du står mest på samma punkt i livet stampar.
Folk tror inte du kan utvecklas, är oförändrad och kan aldrig bli någon annan är det du aldrig kommer förstå.

Du har grävt din egen grav, skapat ett liv som fången och en omognad som aldrig går att tvätta bort.
Du vet inte bättre än det du har sett, det du tror livet handlar om är egentligen helt jävla fel.
En vrickat syn ett sönderbränt hjärta i en desperat vilja att allt ska bli bättre.
Jag vet hur det var, och det har tagit långt tid att förstå allt som alla tar för givet.
Felsteg blev min vardag men jag insåg, att fallet var inte så.
Utan det var stegen jag skulle egentligen tagit för länge sedan.
Men mina ben sprang bara i cirklar och jag förstod aldrig.


Tur att jag hann springa innan luften tog slut.
För bubblan började strypa mig långsamt men säkert.
Ibland kan du själv inte rädda dig ur dina problem.
Man måste ha modet att be om hjälp.
och det är en styrka i sig.
 





 

Det skaver i mitt sinne, alla minnen som inte borde vara mina bär jag.
Ännu förstår jag inte varför?
Hon var inte jag.
Det var en hon av hat, en annan utan sorg.
Borttappat hjärta, en balans som var förlorad.
Ett sinne som ingen vet, en ånger som inte hittar ut.
Men det var då, hon är längre inte jag.
kontakten börjar brytas och ögona når inte längre än 1 meter ifrån.

Jag minns det inte längre, vill heller inte veta.
Vem det var som tog över.

Yran snart, ge mig fart.
Låt mig hoppas och låt det ske.
ett under som får dödsdömda att le.
Jag tror för jag vet, hon är inte jag.