Life by me

Mitt liv rullar på, som vanligt då.
Men jag är stressad och jag vette tusan varför.
Men hursomhelst, måste jag kanske fota lite granna, för det är det enda som jag är bra på, ibland, nästan alltid min nuvarade identitet.
''Rosnna, du är den som fotar så bra va?''
jag börjar bli van, och jag gillar det inte riktigt. Jag vet hur lätt skit rullar runt på folks tungor.
Men jag är nog alltide densamma.
Rosanna, hon med huvudet full av flugor så ibland snurrar inte världen rätt.
Hursomhelst, måste jag sova, jag är dålig på det.
Men jag gillar inte att sova, slösa på tid i onödad.
Men inatt ska jag gå och lägga mig tidigt, kanske tolv.
Det låter som en bra idé.
Äh vafan, nu måste jag städa. Min miljö är i kaos!

Okej, solen går ner ganska snabbt nuförtiden.
och det måste jag leva med.
men som sagt, jag vet att den kommer lysa snart igen.
som alltid när våren kommer.


tjohej åhå!
dra i årerna nu kvinna
kom igen, du kan, och du vill.


Jävla fega lilla skithudvud.
Ja det är jag.
tjohej nu drar jag hem

Tuuuut tuuut
Är så lätt att hamna på gamla spår.
Man gör det hela tiden, ett steg framåt fem tankar tillbaka.
Den förändrigen som skedde då, vill jag tillbaka till nu.
Än fast det blev pannkaka av alltiohop
En skum känsla, en dålig längtan.
Är som jag vill aldrig mer tillbaka men vill gärna vara där nu.
Så fel, alltid fel.
 Jag inbillar mig så lätt, får för mig saker som inte är sant.
En del av mig ljuger, en annan vill mig väl.
Jävla rädslor och jävla tankar
Men nu har jag iaf facit i handen.

och jag är stressad, just nu i denna sekund i detta rum.
Otillräcklig och nästintill äcklig känner jag mig!
Väggarna krymper och livet förkortas ner hela tiden.
Hur hinner man med allt när man också ska vara lycklig, jag bara liksom undrar?

Jaha, nu satt man här igen! som så många gånger förr.
Men skitsamma och jag är trött.
Tänkte fota men kom inte på vad?
Kanske nått poetist skit eller jaja, vi ser väl
Gårdagen var nykter, näst intill iaf.
sedan var det också tråkig men ja, jag såg allt från den andra sidan får man tänka.
Hursomhelst,  har jag väl inte så  mycket mer att säga än det jag har sagt.
Och vad som än händer får vi hoppas på något bra av detta.
och visst jag har förändras ganska mycket har hänt.
Men en bottenlös längtan till något annat än detta får mig tillbaka på andra tankar.
Det tankarna som jag trodde var bra, men det sög, helt ärligt.



Sedan vart fan är min pojkvän då?
hoho, har du gömt dig nu igen?
men om jag slutar att söka kanske han kommer fram!
Jag har aldrig förstått det där med kärlek.
Kan någon ge mig spelreglerna?

Det känns bra att att lever upp till sitt namn.
han verkar inte bara dissat mig den där kuggola.


Varför gör man allt svårare än vad det är?
Livet är ju skitsimpelt. Typ äta bajsa skratta knulla och dö.
Men människan gör det svårt.
Jag gör det svårt.
och jag som alltid har gillat enkelt.

Just nu, denna sekund är jag sur.
och arg och less.
Jag ville ju som ha körkortet.
Men kanske man inte ska köra för snabbt!
jaja, pappa körde mot rött så något större fel har jag väl inte,
Bara lite tung på gasen kanske.
höhö.
Jaja.

Jag kan inte lyssna på kärleks låtar samt inte heller lugna.
Det blir som en tillbaka blick på förr.
Alla känslor kommer tillbaka.
och jag kuggade.
Huvva.

hoppsan, lite för snabbt där.

Men bättre lycka nästan gång kanske.
Får jag hoppas iaf.
bajs!

Hello, dagen är avslutad och den har gått snabbt, nästan för snabbt.
Idag fick jag höra något roligt, något som kändes bra.
Inom mig kändes det som att jag räckte till och uppskattades faktist för den jag är.
och kanske allt inte var så farligt som det verkade, bara hälsosammare.
Det känns bra att vara ärlig, jag har nog ljugit för länge.


Hursomhelst ska jag hämta ut ett paket från loréal idag. Väger 0.8 kg och jag vette tusan var det kommer ifrån. Har inget minne av att jag varit med i någon tävlig men kanske det är så.
Varför skulle de annars skicka mig ett paket utan betalning och fri frakt.
Jag är spänd för att se vad det är.


Helgen har varit underbar!
Inte för jag gjort något.
Men det är väl just det, att jag för första gången trivdes att var ensam utan att bry mig om vad andra tyckte.
Jag är en ensam varg, en person som inte gillar att bli styrd.
och jag älskar mina vänner och behöver dem alltid.
Men för det måste jag inte vara med dem 24 7 för vi vet att vi finns där i alla studer när det behövs.
Det är trygghet för mig att än vad som händer älskar dem en ändå fast man kanske en tråkis en toffel och en ''jag gör allt själv'' tjej.
Men vare inte ensam stark.......lr?
Nja, kärlek behöver vi alla.
Men på olika sätt.
Jag är har hellre få äkta vänner än tusen jag bara kan namnet på.
Annars blir allt ytligt och sådan tjej har jag nog aldrig varit.

Alltså vafan.
min fjärllutlösare är borta igen
satan aa.
jaja, är väl bara köpa en ny då.
Igen.
Som alltid.
Jag är en jävel på att tappa bort!
Varför är jag så vimsig.
Tack pappa.


Men pengar har ju aldrig vare nå problem
eller?

Godmorgon, jag har vaknat.
ur en dvala, ur en mörk sanning.
och kanske, ja kanske, detta är starten på något nytt.


Väderet kan man knappast hurra över, och en blekheten heller som klär min hud.
Jag kan inte heller hurra över mitt förflutna och inte heller min sätt att hantera konflikter.

Men på den ljusa sidan har jag börjat inse att kraven som finns har man själv satt.
Att ingen annan har krävt det av mig utan det är bara min dåliga självkänsla som har krävt det av mig.
och de kraven är inte små.
De var perfektion bäst och alla skulle älska mig.
Men jag glömde att älska mig själv, det viktigaste.
och just därför bröt jag ihop.
För lever man för andra lever man inte.

Och bieffekter var inte små.
Den gjorde bara så jag hatade mig själv mer.
okej, nu har jag sanningen i ord.
och fy tusan vad jag skäms.

Det är så lätt att klaga på andra.
att säga att dem gör fel.
Utan att se felen man själv gör hela tiden.

Men jag tror aldrig man kan göra fel.
Kanske blir det bara fel för det inte är i rätt sammanhang eller för att man tycker olika.
Eller för att de andra inte förstår dig.
För vad är fel egentligen?


Att ha ett förflutet som inte är en själv är jobbigt.
Men jag får väl trösta mig med att det är förbi.
Men ju mer jag kommer i min utvecklig ju mer börjar jag inse''vad fan höll jag på med?'' eller'' hur fan tänkte jag?''
Då gör det ont att inse.

För hjärncellerna börjar få näring igen och när allt börjar bli klart.
När dimman börjar lättna och rösterna tystna.
Äntligen då börjar jag känna mig själv och skäms över den jag var.

Mamma säger att bara jag kan hjälpa mig själv.
Nog är det så.
Men det sker inte på en kafferast, det sker när jag börjar inse.
och detta är väl kanske en start på något nytt,
Men hela tiden drar mitt förflutna tillbaka mig.


Därför brukar jag skratta åt gångna år för det är ju ganska roande ändå.
Bara jobbigt att när man inser''fan, det där var ju jag''

Tjoho, alltså.
Jag menade inte så, men ändå.

Idag är en dag av rutin.
Jag har gjort samma sak i ett år nu.
Och alltid bär jag en hånleende ett flin.
Åt mitt sak samma liv.



Hursomhelst, vart vill jag komma?
nja, det vet jag inte.

Men iaf idag har jag funderat på livet, som vanlig då?
äh nu orkar jag inte vara nått poetiskt ego svin.
Nu skall jag sova ett dag.

4 h sömn bådar ingen gott. 

Om alla andra klarar av det, varför skulle inte du då kunna göra det?
Jag grät och grät, gav upp och slogs.
Slogs mot mig själv, slogs mot minnena slogs mot tiden.
Jag hamnade bara på badrumsgolvet.
Då tog hon min hand höll om mig och sa.
Jag älskar dig.
Jag grät och grät.
Personen var inte jag.




Min själ är saknad