Fint väder idag, har legat på bryggan och stekt. Fått en fin bränna och blekt hår. Nejust, hösten kom.
Nemen, idag har det inte hänt mycket. Sugen på kaffe, försöker ringa folk som vill dela en kopp i mitt sällskap. Har ansökt om en lgh också och hoppas jag får den. Men vi får se:) Den som väntar märker.
Som alltid i mitt liv går det i vågor, idag är en dag då jag är på topp. Svinglad och jag vet inte varför, kanske för jag pratade med Emilia i tlf, kanske för jag har sökt lgh eller för att jag troligen ska få dricka kaffe. Jag vet inte, men jag mår bra, jävligt bra för tillfället:)
Men jag vet att det vänder, som alltid. Men kanske det är ett tag tills dess.
FRED
 
 
Ey man!
Gör för tillfället inte så mycket, inget alls. Redigerar bilder och håll på, var ett tag sedan jag höll på med sånt, rätt skoj faktist:) 
Helgen var sjukt roligt, ös, turist och mys! Kanon säger jag bara.
Ne, nu skall jag kila vidare in i adobe. Ha de gött!


Fett förvirrad tjej,
i luften hänger varje grej.
Allt faller på mig, hur fan ska jag lyckas ta emot.
Allt detta jävla hjärnskrot.
Hur fan gör ni, ni som bara kan hoppa på varje tåg.
Och ändå låta lugnet bestå.
Detta komma bli ett stort steg för människan men ett större steg för min egna mänsklighet.
Fred!
haha, vafan....
Sommaren är snart över och kommer troligen aldrig igen vara med om en sådan, galen, jobbig och impulsiv sommar! Totalt kaos om man skulle fråga någon annan, bott i en plastpåse och har hela mitt liv i en bil.
Upplevt alla känslor som man kan uppleva tror jag. Haft jävlulskt roligt sommar, ska inte klaga. Men ändå fruktansvärt dryg. Totalt tappat bort mig själv och fått börjat om igen. Vem fan är jag när jag är själv? Släppt på alla spärrar som går medan alla mina käraste försökt ut till det tappraste ha någon susning vart jag är och vad fan som jag egentligen håller på med?
Fråga inte mig, tuta och kör tills du dör säger 16-åringen inom mig. Medan en snart 22-åring som borde mognad betydligt mera bara vill känna lugnet inom sig. Ber om ursäkt och förlåt för alla som jag kört över i mitt totala urspårade race.
Sitter nu klockan två på måndag morgon och mina dopaminnivåer är väl inte skyhöga efter den som vanliga helt galna helgen. Fruktansvärt otaggad på allt och önskar jag kunde lägga mig under täcket tills mannen i mitt liv tar bort det. Men så lätt är det inte! Måste först lära mig ta av det själv.
Vill egentligen bara säga att jag är evigt tacksam till alla som ställt upp, tröstat mig och haft respekt för mina totalt ologiska val. Ni har betytt mycket, mer än ni tror. Annars hade jag säkert legat 6 feet under.
Peace!