Sol ute.
0kommentarer
Hur ska man veta, Hur vet man?
Vem man borde vara och vem man vill vara. Varje gång jag vaknar hoppas jag på en ny start som ska driva mig positiv framåt genom livet men på kvällarna inser jag alltid att inget har hänt.
Detta sker varje dag som en ond cirkel som jag aldrig kan bryta och för varje gång jag försöker så blir jag bara ännu mer besviken när jag inser att jag har misslyckats.
och när jag bara går runt och tänker på hur jag misslyckats med allt och alla då blir självkänslan noll, kanske till och med minus ibland. Med en självkänsla som står på noll blir du lätt sårbar och har ingen som helst skydd mot omvärlden alla påhopp.
Kanske måste jag bara acceptera allt, gå vidare och skita i det. För än hur jag vrider mig i sängen känner jag alltid nålarna tränga djupare och djupare in i huden. Äre jag som är ömtålig eller nålarna som är vass? Jag vet inte käre vän, jag vet inte!
Många skulle nog säga att jag är dum i huvudet äcklig och ful!
Vissa kan kalla mig söt roligt och ärlig.
Det negativa har större kraft än det positiva så jag tror på allt dåligt.
Folk börjar bli less på mig, det hör jag i huvudet. För allt jag gör är klagar, lasse kongo är mitt smeknamn.
Men varför måste tjejer alltid vara så glad? Varför får inte jag se förbannad ut för, killar får ju det?
De behöver inte gå rumt och fejk le mot allt i denna världen utan kan istället se ut som hårda tuffa och oförstörliga. Det får inte tjejer! Jag hatar det.
Jag har börjat rätta till mig efter ramarna för det är allt för jobbigt att vara därutanför. Ofta kallt och blåsigt, kyliga blickar och tuffa slag. Så jag har börjat ljuga nu och är inte mig själv. Håller mig nu inom ramarna där jag inte tillhör.
Känner mig som en flykting helt invandrad i detta samhälle med helt skilda tro, tycke eller smak som min omgivning. Vill gå tvärtemot för att visa vem jag är och skrika så att alla reagerar men där är jag för feg, ''a chicken''.
Skulle vilja göra som dagen vill och gå förbi alla måste och krav. Men det finns ju överallt.
Mamma och pappa klagar. De är nog lite besviken på den jag blev. Men de säger att de älskar mig och de gör det. För höra det så många gånger av dom att orden tappat styrka och jag reagerar inte längre. Jag går förbi orden som ingeting har hänt.
Ryggraden är för svagt för ett tungt hjärta.
så många ord som jag hållt inne och idag får jag betala priset.
Imorgon går ryggen säkert av.
Det var länge sen jag hörde någon säga ''jag älskar dig''.
Tystnad
Vem man borde vara och vem man vill vara. Varje gång jag vaknar hoppas jag på en ny start som ska driva mig positiv framåt genom livet men på kvällarna inser jag alltid att inget har hänt.
Detta sker varje dag som en ond cirkel som jag aldrig kan bryta och för varje gång jag försöker så blir jag bara ännu mer besviken när jag inser att jag har misslyckats.
och när jag bara går runt och tänker på hur jag misslyckats med allt och alla då blir självkänslan noll, kanske till och med minus ibland. Med en självkänsla som står på noll blir du lätt sårbar och har ingen som helst skydd mot omvärlden alla påhopp.
Kanske måste jag bara acceptera allt, gå vidare och skita i det. För än hur jag vrider mig i sängen känner jag alltid nålarna tränga djupare och djupare in i huden. Äre jag som är ömtålig eller nålarna som är vass? Jag vet inte käre vän, jag vet inte!
Många skulle nog säga att jag är dum i huvudet äcklig och ful!
Vissa kan kalla mig söt roligt och ärlig.
Det negativa har större kraft än det positiva så jag tror på allt dåligt.
Folk börjar bli less på mig, det hör jag i huvudet. För allt jag gör är klagar, lasse kongo är mitt smeknamn.
Men varför måste tjejer alltid vara så glad? Varför får inte jag se förbannad ut för, killar får ju det?
De behöver inte gå rumt och fejk le mot allt i denna världen utan kan istället se ut som hårda tuffa och oförstörliga. Det får inte tjejer! Jag hatar det.
Jag har börjat rätta till mig efter ramarna för det är allt för jobbigt att vara därutanför. Ofta kallt och blåsigt, kyliga blickar och tuffa slag. Så jag har börjat ljuga nu och är inte mig själv. Håller mig nu inom ramarna där jag inte tillhör.
Känner mig som en flykting helt invandrad i detta samhälle med helt skilda tro, tycke eller smak som min omgivning. Vill gå tvärtemot för att visa vem jag är och skrika så att alla reagerar men där är jag för feg, ''a chicken''.
Skulle vilja göra som dagen vill och gå förbi alla måste och krav. Men det finns ju överallt.
Mamma och pappa klagar. De är nog lite besviken på den jag blev. Men de säger att de älskar mig och de gör det. För höra det så många gånger av dom att orden tappat styrka och jag reagerar inte längre. Jag går förbi orden som ingeting har hänt.
Ryggraden är för svagt för ett tungt hjärta.
så många ord som jag hållt inne och idag får jag betala priset.
Imorgon går ryggen säkert av.
Det var länge sen jag hörde någon säga ''jag älskar dig''.
Tystnad
Kommentera