Ensamheten.
0kommentarer
Det värsta en människan kan möta är nog ensamheten, känslan att vara glömt, betydelselös och varken eller.
En känsla av att inget spelar någon roll i slutänden, är det värsta som kan hända.
Allt börjar bli bekant nu, vardagen börjar sätta sig in.
Jag saknar gårdagens alla äventyr men de har jag förlorat någonstans på vägen.
Kanske är det bättre såhär, vad vet jag, men jag börjar bli uttråkad på alla lika gråa dagar och att dagen faller i samma bitar.
Världen snurrar hastigt iväg från tidens stillhet hos mig. Här stannar allt orört i rastslöhetens dystra tecken.
Vad vet jag om framtidens alla svar? Vad vet jag om framtidens alla frågor?
Enda jag vet är att här vill jag inte stanna, i ensamhetens stilla timmar, bakom ryggen på samhället.
Kapitlet är snart utläst, jag kan alla svar, och detta känns inte rätt.
Kommentera